Under det judiska nyåret är fisk ett vanligt inslag på matbordet, gärna tillagat med huvudet kvar. Enligt tradition innebär det ett gott omen för det kommande året att servera fisk under rosh hashana. Fisken serveras som ett uttryck för en önskan om ett fruktbart år.

Det finns symbolik i att servera fisk. Rosh hashana översättning är ”årets huvud”. Det är vanligt att servera fisk med huvudet kvar av den anledningen. En vers ur Deutoromy, den femte Torah-boken, lyder: ”låt oss vara huvud, ej fena” — med andra ord ledare och inte följare.

Den dubbla berättelsen om majoritetssamhällets förhållande till minoriteter blir synnerligen tydligt när man skrapar lite på den gamla ornamenterade predikstolen. Här väcks frågor om vad som är ett judiskt föremål, hur ett kulturarv förvaltas och om vilken berättelse som ska lyftas fram. 200 år efter att predikstolen uppfördes står den nu åter på sin ursprungliga plats, men vi saknar fortfarande delar av berättelsen och vet inte exakt vilket år den byggdes. Bevarade målar- och snickarräkningar tyder dock på att den uppfördes före 1811. Då målades nämligen lokalen, inklusive predikstol, om i vitt och guld. Spåren av denna färgsättning syns tydligt under nuvarande färglager på predikstolen samt på läktaren soVad vi däremot vet mer om är att den förvärvades till Nordiska museet 1890 av Lina Berg f Sandell. Hon och maken Carl Oskar Berg drev Sjömanskapellet som tog över synagogelokalen när den nya synagogan vid Kungsträdgården togs i bruk 1870. Man tog helt enkelt över inventarierna och nyttjade den befintliga predikstolen. Den målades i ny färg, och de förgyllda bokstäverna med citat från Psaltaren på framsidan reparerades. Vad man däremot missade var att korrekturläsa hebreiskan. En trasig bokstav har sammanfogats med den efterföljande, vilket ger ett något komiskt intryck för den kunnige betraktaren. Under decennierna som följer flyttas predikstolen runt mellan museer och magasin, och där någonstans faller proveniensen bort.

Predikstolen förses med en handskriven lapp där det står ”okänd kyrka”. Vi vet inte hur eller varför informationen försvann, men förmodligen skedde detta vid överlämning från Nordiska museet 1943. Man ville då renodla centralmuseernas samlingsområden och det man identifierade som kyrkokonst kom att hamna hos det nya Historiska museet. Denna händelse speglar väl dåtidens syn på minoriteters kulturarv, och vad som händer när man silar minoriteters kulturella uttryck genom majoritetens språkliga filter. Ordet ”synagoga” sorteras under begreppet ”kyrkokonst” och därmed försvinner också en judisk berättelse under ett lager av majoritetssamhällets prioriterade samlingsområden.

Lagom till uppbyggandet av det nya museet hittades ytterligare en del av predikstolens övre konstruktion i magasin – de tio budorden omgiven av gyllene strålglans. Delen var katalogiserad som ”altaruppsats” tillhörande just Sjömanskapellet. Dessa har tidigare aldrig ställts ut, men kunde nu återförenas med sin predikstol samt åter få bli en synlig del av det svensk-judiska kulturarvet.

Fabian Philip föddes 1761 i Mecklenburg. Han invandrade vid 19 års ålder till Karlskrona och blev den första juden som fick bosättningstillstånd där, trots att endast Stockholm, Göteborg och Norrköping egentligen var öppna för judisk bosättning i Sverige. Men tack vare sina personliga kontakter med generalamiral Henrik af Trolle fick Philip tillstånd att etablera sig i staden. Fram till år 1800 var Karlskrona den tredje största staden i Sverige och hade stor betydelse för landets utrikespolitiska ambitioner. Här var rikets örlogsflotta stationerad och drev Sveriges största industrianläggning. Philip erbjöd sig att starta en segelduksfabrik, det var något som saknades och som flottan var i stort behov av.
Fabian Philips existens i Karlskrona var beroende av hans roll som framgångsrik producent och leverantör av segelduk. Sverige var under perioden 1788–1814 inblandat i ett flertal olika konflikter vilket skapade en lokal högkonjunktur i Karlskrona. Trots att affärerna blomstrade var det någonting som skavde hos Fabian Philip. Han oroade sig för vad som skulle hända med hans barnbarn som inte var svenska medborgare och därför inte hade samma rättigheter som svenskar med luthersk tro. I ett brev skrev Fabian Philip, då 70 år gammal, till kung Karl XIV Johan och bad om att hans fem dottersöner skulle få svensk medborgarrätt. Dessa barnbarn var hans enda arvingar. ”Bland civiliserade länder är Sverige snart det enda, där judiska nationen ännu bibehålles på en lägre ståndpunkt än andra religionsförvanter, nästan överallt annorstädes har upplysningen och dess följeslagare toleransen, befriat dem från dessa förhatliga fjättror, öppnat för dem tillfället att förvärva sin andel av mänskliga rättigheter och förmåner. Följden har varit att judarna i andra länder, ingalunda stå efter sina kristna medbröder i upplysning, humanitet och allmänt gagn.”

Philip hotar även med att flytta till ett annat land om inte kungen beviljar hans önskemål. Fabian Philip anser sig vara en viktig samhällsmedborgare, vilket han förtydligar i brevet: ”Det är Eders Kungliga Majestät bekant, att jag nära invid Karlskrona bedriver en segelduksfabrik, som icke blott förser Eders Kungliga Majestäts flotta med större delen av sitt behov av denna vara, utan även dagligen sysselsätter flera hundrade personer och utgör ett nödvändigt villkor för beståndet

av Karlskrona stads betydliga fattigvårdsinrättning. Om denna fabrik nedlägges finnes näppeligen någon på orten som förmår en dylik sådan organisera och underhålla. Jag äger dessutom icke obetydliga kapitaler, intecknade hos större och mindre possessionater uti denna och kringliggande provinser. Om jag nödgas på en gång uppsäga och indriva dem kan det ej utebliva att flera ansedda familjers förlägenhet och undergång därav beredas.” Fabian Philip gick bort den 27 september 1834 som en mycket rik man och fyra år senare avskaffades judereglementet. Delar av hans släkt lever kvar i Karlskrona.

Detta ornament återfinns på bland annat Torahskölden. Detta kan vara det äldsta kända svensk-judiska föremålet. Det tillverkades 1796 av Erik Blomborg, silversmed i Stockholm. Skölden beställdes av David (Hirsch) Strelitz som kom från Tyskland 1792. Den är ett vackert exempel på hur ett judiskt föremål med en judisk betydelse kan få ett svenskt uttryck, och tvärtom. Hur majoritet och minoritet kan mötas i ett gemensamt uttryck men med skilda betydelser.

På skölden omges de tio budorden av fladdrande band med den hebreiska texten ”vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans” ur Psaltaren. Högst upp står på hebreiska ”lichvod hamakom ulichvod hatorah” vilket ordagrant betyder ”till platsens och till Torahns ära”. Ordet ”makom” – platsen – kan dock tolkas dubbelt. Det är en vanlig omskrivning för Gud, men kanske menar Strelitz verkligen att skölden också ska förstås som ett sätt att hedra hans nya hemland Sverige.

Högst upp återfinns det svenska riksvapnet med de tre kronorna i gemensam formation och en större krona ovan dem. Även inom judendomen finns tre kronor som begrepp: Torahns krona, prästerskapets krona och kungamaktens (Guds) krona. Men texten ur Pirkei Avot (4:17) nämner också en fjärde krona som är över de andra – det goda namnets krona. Om man tittar noga kan man även se den gängse beteckningen för detta inristat på den stora kronan högst upp. Vad som däremot brukar finns med på den svenska kungakronan saknas på denna judiska sköld – korset.